Dopboken - halvlek
Vad hände här egentligen? Det känns som att luften gick ur oss alla tre efter onsdagskvällen hos Denize. Vi håller nog fortfarande på att återhämta oss. Tänkte att jag skulle ge en liten sneakpeak hur det gick det här med 10 tjejer - 1 dopbok.
Kan ju börja med att säga att det finns faktiskt en sak som vi nog trots allt är eniga om; nästa gång vi ska bygga en dopbok, börja med de fina bilderna och skit i att ta med de fula överhuvudtaget. För det var ju lite synd att vi satt och sparade på alla de fina korten vi samlat ihop - "de ska sitta i slutet" för att sen inse att boken tog slut på sidor och de fina bilderna inte fick plats alls. Det var ju synd också att vi på ungefär 5 timmar bara hann knappt halvvägs klart med det hela.
Meningen var ju att boken skulle vara en doppresent som Robin skulle få och sen tycka var rolig att titta i när han växer upp. Att han skulle kunna titta i boken och se att vi inte alltid varit de torra kärringar som vi faktiskt kommer vara när han blir lite äldre. "För vi har faktiskt t.om varit i Napa, titta här" och här skulle vi då kunna peka på ett fint foto där vi alla är bruna och snygga och glada och fulla och otorra, ni fattar. Men det vi istället har nu är alltså ett fotoalbum fyllt med massa fula bilder på oss tjejer. Nu har vi två dagar på oss att försöka rädda den här presenten och göra den till något bra genom att skriva en jävla massa klipska bildtexter till en jävla massa fula bilder.
Nog om dopboken, nu tycker jag det är dags att vi återinför kamelerna, bara för att. Det finns två sorters kameler, en rosa och en svart. Den rosa kamelen får man när man gjort nåt bra och tvärtom med den svarta. Det kan även hända att det dyker upp bonuskameler och sånt men det tar vi som det kommer.
Onsdagens svarta kamel går till Hanna för att hon satt i Denizes säng och kollade på TV i onsdags istället för att klippa-och-klistra med oss andra barn.
Jag menar, Elli får iaf A for effort, för trots att hon klippte bort diversekroppsdelar (både från sig själv och andra) och trots att hon klippte i bilder som ABSOLUT INTE fick klippas i så visade hon ändå att det här är hennes hemmaplan. Hennes safezone. Hon kan det här. Elli "Dagis" Clevesjö.
Alltid undrat hur ett schema ser ut för en dagisfröken. Ser framför mig något i stil med
Tillbaka till i onsdags, då var Elli så bra att hon fick sitta i baksätet på Skruttur på vägen hem! (Alla som någon gång åkt, eller för delen sett, den bilen vet vad det handlar om. Det är en litenliten bil, med småsmå dörrar och två stycken ENORMA framsäten. Dessa framsäten måste man krypa över och mellan för att komma till det lillalilla baksätet, för framsätena är nämligen fastsvetsade, totalt orubbliga. Så det var Ellis bonus, SUCKER!)
Onsdagens rosa kamel går till Hanna den också, för jag och Rolex fick åka framsäte i Skruttur hela vägen hem.
/eilan
Kan ju börja med att säga att det finns faktiskt en sak som vi nog trots allt är eniga om; nästa gång vi ska bygga en dopbok, börja med de fina bilderna och skit i att ta med de fula överhuvudtaget. För det var ju lite synd att vi satt och sparade på alla de fina korten vi samlat ihop - "de ska sitta i slutet" för att sen inse att boken tog slut på sidor och de fina bilderna inte fick plats alls. Det var ju synd också att vi på ungefär 5 timmar bara hann knappt halvvägs klart med det hela.
Meningen var ju att boken skulle vara en doppresent som Robin skulle få och sen tycka var rolig att titta i när han växer upp. Att han skulle kunna titta i boken och se att vi inte alltid varit de torra kärringar som vi faktiskt kommer vara när han blir lite äldre. "För vi har faktiskt t.om varit i Napa, titta här" och här skulle vi då kunna peka på ett fint foto där vi alla är bruna och snygga och glada och fulla och otorra, ni fattar. Men det vi istället har nu är alltså ett fotoalbum fyllt med massa fula bilder på oss tjejer. Nu har vi två dagar på oss att försöka rädda den här presenten och göra den till något bra genom att skriva en jävla massa klipska bildtexter till en jävla massa fula bilder.
Nog om dopboken, nu tycker jag det är dags att vi återinför kamelerna, bara för att. Det finns två sorters kameler, en rosa och en svart. Den rosa kamelen får man när man gjort nåt bra och tvärtom med den svarta. Det kan även hända att det dyker upp bonuskameler och sånt men det tar vi som det kommer.
Onsdagens svarta kamel går till Hanna för att hon satt i Denizes säng och kollade på TV i onsdags istället för att klippa-och-klistra med oss andra barn.
Jag menar, Elli får iaf A for effort, för trots att hon klippte bort diversekroppsdelar (både från sig själv och andra) och trots att hon klippte i bilder som ABSOLUT INTE fick klippas i så visade hon ändå att det här är hennes hemmaplan. Hennes safezone. Hon kan det här. Elli "Dagis" Clevesjö.
Alltid undrat hur ett schema ser ut för en dagisfröken. Ser framför mig något i stil med
Arbetsbeskrivning, Elli, måndag; ta av barn ytterkläder - sjunga en sång - rita - lunch - ta på barn ytterkläder - leka utomhus - ta av barn ytterkläder - klippa&klistra - sjunga en sång - gå hem.
Tillbaka till i onsdags, då var Elli så bra att hon fick sitta i baksätet på Skruttur på vägen hem! (Alla som någon gång åkt, eller för delen sett, den bilen vet vad det handlar om. Det är en litenliten bil, med småsmå dörrar och två stycken ENORMA framsäten. Dessa framsäten måste man krypa över och mellan för att komma till det lillalilla baksätet, för framsätena är nämligen fastsvetsade, totalt orubbliga. Så det var Ellis bonus, SUCKER!)
Onsdagens rosa kamel går till Hanna den också, för jag och Rolex fick åka framsäte i Skruttur hela vägen hem.
/eilan
Kommentarer
Trackback
